Bara en natt till.
"Hos Dig är jag stark
Hos Dig är jag underbar
Hos Dig har jag allt
Där vågar jag stanna kvar"
Imorgon, när jag vaknar, är det bara typ 8 timmar kvar. (jag ska vakna alldeles för tidigt imorgon) Dom åtta timmar ska jag vara typ barnvakt och sen sitta i bilen mot Helsingfors. Sedan, vid klockan 13.30 ska jag pussas o kramas o bli mitt glada jag (om jag har inte blivit åksjuk på vägen dit, men det tror inte jag...)
Hoppas att det blir två helt underbara veckor så att man orkar sista sommarmånaden innan Falun. Inte att det är något fel med sommaren för sig, men det är ju lite tråkigt att vara långt ifrån någon man tycker om. (fast, när jag är hemma i Falun så är jag ju långt ifrån andra människor (och en häst) som jag tycker om, men man kan nog inte få allt) Fast nu har jag dock lovat, att jag inte ska tänka för mycket om det som händer efter två veckor, men samtidigt är det lite svårt att låtsas att det kommer inte ske. Men men, det blir nog bra. Jag fixar detta, hoppas jag.
Kan inte sova...
Hela kvällen har jag kollat på hundvalpar och kattungar som söker nytt hem på internet. Jag håller på att bli tokig, jag hittar hela tiden nån som är bara "världens sötast, och en sån som jag bara måste ha". (just nu är det en nakenkatt som gäller, en sån vill jag ha...) Jobbigt. Att skaffa ett djur är inte direkt aktuellt just nu. Inte på jätte länge, som det ser ut nu.
Men nu, ska jag krypa tillbaks under täcket och låtsas att jag sover. Puss.
Om saknad
Och en sak till. Det har varit långsammaste vecka i mitt liv. Nu har jag varit i Finland en vecka, men det känns som evighet. Det är väl rätt mysigt att vara hemma, träffa familjen, kompisar och kära hästen så klart, men det saknas nåt. En liten kille som ska ju finnas i min säng när jag vaknar mitt i natt o känner mig ledsen. Jag är så trött på att det är nån som ringer och säger god natt på kvällar, jag vill att den personen ska finnas bredvid mig under täcket.
Så jag erkänner. Jag har blivit en äckel-söt liten flickvän som är tok kär i sin underbar kille och saknar honom så mycket att det gör ont. På riktigt. Usch. Jag lovar att jag ska sluta med sånt här. Snart.
Men bara att ni alla vet, jag har nog hittat världens finaste kille. Jag börjar tro på min kompis Jessika, min kille är nog helt perfekt. Ni anar inte hur mkt jag har gnällt och var sur och jobbigt under veckan, men fortfarande killen orkar att vara lugn och snäll mot mig. Puss på honom. Han är väl finaste jag har, strax efter min kära häst iaf :)
Att bo ihop eller inte?
När man bor ihop med sin pojk/flickvän, så vad gör man när man bråkar? Man kan ju inte åka hem eller kasta ut den andra. Fattar egenligen inte hur man fixar att bo ihop. Fast andra sidan är det säkert väldigt smidigt. Tänk att ha en kille som bor precis andra sidan stad. Ibland när du är hemma på din sida av stad och tänker på alla dom saker som man behöver just nu, men som man har lämnat kvar hos killen. Och tvärtom.
Och sedan det där med nyckar. När ska man ge extranycklar hem till dig till killen. Eller måste man göra det? Och egenligen, varför ska man göra det? Jag erkännar, min kära kille har ju nyckel hem till mig. Eller just nu har han inte den men han får den nog tillbaks efter sommaren om han har varit snäll mot mig. Han har nyckel för att...det är praktiskt. Så enkelt är det.
Och om man nu skulle bo ihop, vad gör man när man gör slut. Eller vaddå när, om menar jag såklart. Men ändå. Vad händer sen. Man måste ju bo ihop typ en liten stund iaf. Usch vad jobbigt.
Nää, fattar inte varför man vill bo ihop med sin kille. Så mysigt kan det inte vara att kolla film sent på kvällen på soffan och alltid sova ihop och vakna ihop och komma hem när det är nån som väntar på en och ...nix. Jag vägrar att tro att det är mysigt.
en jobbig natt
Utmanad
REGLER:
Som utmanad ska du nu skriva fem underliga/egendomliga saker om dig själv i din blogg. Du ska samtidigt lägga till dessa regler. Utmana nu själv fem personer som du vill veta mer om deras egendomligheter.
1. Trots att jag pratar finska som modersmål så vägrar jag säga ett enda ord på finska i Sverige. Inte ens kära kille får mig att säga nåt, inte ens om vi är helt ensamma. (eller faktiskt, jag har lärt honom att säga bankomat på finska, fast han kan ju inte uttala det...)
2. Så tjejing som jag är, jag är ändå precis lika snabb som de flesta killer när det gäller att göra sig ordning till skolan på morgonen. Det tar typ en kvart. Och det syns. Tyvärr. Men det är inte så lätt att vakna upp så himla tidigt...
3. Jag pratar rätt mycket i sömnen. Jag gillar prata helt enkelt, om man inte hinner säga allt när man är vaken, så måste man väl förtsätta när man sover.
4. Jag har alldeles eget dialekt, både när jag pratar finska och svenska. Väldigt sällan nån gissar vart jag kommer ifrån.
5. Jag har börjat att äta grönsaker när jag var typ 18. När jag var yngre tyckte jag att dom var superäckliga.
om hundvalpar och andra små djur
Sen kom jag på här om dan att jag skulle vilja ha en guldfisk. Eller några. Kanske jag ska ju börja med lite djur som är lite lättare att sköta än små valpar. (fast nu måste jag påminna er alla att jag har faktiskt en häst till och med, och den har överlevt snart 6 år hos mig...okei, jag har bott borta typ 2½ år av dessa år men ändå...)
Och en svart kattunge. Det måste man bara ha. Jag ska forstätta att tjata, så kanske killen ger upp och blir pappa till alla mina blivande djurbebisar.
Egentligen i Finland igen.
Jag överlevde en vecka i Småland (jag tror att det heter Småland där nere, själv kallar jag det ju halv-skåne), hemma hos killen. Och det var faktiskt til och med lite mysigt, om man inte tänker på 8timmars tågresa ner dit med alla försena tåg osv. Det blev en lung vecka. På fredag tog hans bror stundenten, så det blev lite firande. Roligt att träffa lite hans släktingar, trots att jag fick (igen) förklara hundra gånger det där med svenska språket och finland och hur duktig och smart jag är.
Det hände dock också jobbiga saker under veckan, som om att jag brände mitt rygg medan vi la på standen en dag. Fast jag tror nästan att det var värd det, mysigt var det nämligen. På stranden träffade jag också en av killen kompisar, den första som kunde säga nåt annat om honom än "han är snäll och genomgo". Och den andra jobbiga är, att vi har ätit typ chips. Bara chips och hela tiden. Typ. Usch. Och Piggelinpinnar, med det är ju ingen nackdel. Det är kärlek.
Sedan börjar jag bli mer och mer övertygat att jag har en flickvän. Så söt är han när han pysslar med sin örhängar och platttång. Och han har olika röster. Han har så himla rolig dialekt när han är hemma, inte alls som hemma i Falun. Och han pratar tuffingsspråk med sina kompisar. Puss.
Sista dagen sprang vi runt i Göteborg (har aldrig vart där förut) Inte så mycket att säga om det, det var väl trevligt. Fast jag tror att jag gillar mer Stockholm. Vet inte. Kanske jag ska ge lite mer tid till Göteborg. Och det här fattar jag ju inte, varför måste man välja sitt favoritstad mellan Göteborg och Stockholm, kan man inte bara tycka om dom både. Tydligen inte.
Men som sagt, nu är jag hemma i Finland, typ 9 veckor blir det. Sommarsingel asså :) Eller inte. Men nåt vill jag vara. Jag är ju ingen flickvän direkt, har ju ingen att gosa med, men inte singel heller, kan ju inte gå ut o ragga på alla snygga sommarkillar. Suck. Men det blir nog bra, killen kommer hit om två veckor och stannar några dagar (tillräckligt länge att min lillebror blir tokig)
Nu ska jag gå, äta lite och sen springa o kika på min lilla häst. Undrar om han har blivit bara tjockare och tjockare.
Hejdå Falun
Fattar inte hur snabbt tiden går. Det var ju typ igår när jag flyttade upp till Falun och nu är första terminen helt plötsligt slut. Hur mycket som helst har dock hunnit hände under dessa månader. Nya kompisar, nytt hem, nån kille kanske. Hur ska jag klara mig hela sommaren borta i Finland utan Grays anatomy tv-kvällar med otroligt goa tjejer, morgonkramar från nån som är snäll o stänger av min väckarklockan så att jag typ aldrig vaknar...Jag klarar mig nog, det gör man väl alltid.
Imorgon åker vi ner hem till killen. Läskigt. Hur hände det här då? Hur har vi kommit från "hej-ska-vi-gå-o-fika-för-att-jag-tycker-att-du-är-lite-söt"-fasen upp till "träffa-föraldrar"-fasen? Tänk om dom hatar mig, så där på riktig.t Om dom tycker att jag är otroligt jobbigt och dåligt sällskap för deras underbara son. Vad händer då? Fast det behöver jag nog inte oroa mig, alla tycker ju om mig. Jag är söt ju liksom.
Men nu ska man sova att man orkar vakna tidigt för att göra massa småsaker (hjälpa kompis att flytta, skicka lite post till en annan kompis, kolla lite biljetter hit o dit...)
Puss.
Fy på mina underbara kompisar.
Fast..man behöver såna kompisar. Hur många gånger man hade missat roliga saker om inte någon kompis hade vart helt övertygat att det vore skitbra ideé att göra något kul. (och hur många gånger man hade vart den smarta och inte gjort det där "otroligt roliga grejen som visade sig vara lite mindre roligt) Nja, man ska göra några misstag, så blir man smartare. Tror jag. Hoppas jag iaf.
Och en sak till. Tänk hur det vore att vara en kille. Med en snopp o allt. Bara en dag. Det vore nog kul att prova. Men inte mer än en dag, det måste ju egentligen vara rätt jobbigt med snoppen, den måste ju vara på vägen vad än man gör. Puss.
om hemtentor
Jag erkänner. Jag tycker att det är faktiskt lite mysigt att sitta o skriva tentor sent på kvällen. (detta dock bara under första tentakvällar när man inte ha nån panik att skriva) Jag tror att det är nåt fel med mig, ingen annan känner så här. Jag är nog bara alldeles för trött, det här känslan är säkert borta imorgon när jag vaknar och kommer aldrig mer tillbaks.
Puss och godnatt.
