Jonna och Puff

varför är det alltid så jobbigt med ex-tjejer och killar. Med sina egna och nyvarande sällskapskompisens ex. Vill man träffa nån som har ingen historia bakom sig, så får man nog börja ragga på väldigt unga människor o det är ju olagligt. 

Det måste vara nåt fel med mitt hjärna, men här om dag blev jag väldigt konstigt. Jag insåg att jag är inte speciell. Jag är inte den första i killens liv. Det hade jag ju vetat så klart, men inte tänkt på det så mkt. Och när man väl började tänka på det för mycket var det inte alls så himla roligt. Inte att jag skulle vara svartsjuk, det är jag inte det lilla minsta. Men jag kände mig osäker. Och det är känsla som jag hatar.

Jag som inte ens har någon anledning att vara osäker när det gäller mitt förhållande (eller vårt förhållande ska man väl säga) Jag har ju världens underbaraste kille. Jag vet inte riktig om ni försår var jag menar, jag pratar om en person som är typ omänskligt perfekt. (kanske lite för snäll om man nu ska hitta nåt negativt...)

Nja, nu ska jag nog sluta med detta konstiga inlägget, jag vet inte riktigt vart det ska leda. Och jag tror, att jag ska fortsätta att känna mig Underbar och Älskad (av alla så klart, men mest av allt av kära sötnosen.)
 
/puss